socker&kärlek.

På engelskan idag pratade vi om hur vi svenskar är, sett ur vårt eget och andras perspektiv. Vi tog väl inte direkt upp några nyheter; svenskar är reserverade, politiskt korrekta, lever efter Jante-lagen, är rädda för att ta plats... Det var så roligt för jag fick verkligen se svenskhet in action senare under eftermiddagen när jag gick för att träna på F&S. Det var ett Step-pass och de släppte in ganska tidigt. Alla tog varsin bräda och placerade ut den och slog sig ned på den, tittade rakt framför sig och var knäpptysta. De som var där i sällskap med nån annan pratade nästan viskande, ville inte störa nån. I fem-tio minuter satt vi så där, tio-femton tjejer/kvinnor.
Är det verkligen normalt beteende? Hur kommer det sig att en grupp människor som befinner sig i samma rum och inte har någonting annat för sig och dessutom uppenbarligen har minst ett gemensamt intresse inte börjar interagera med varandra? Kom det nån från nåt annat land och såg oss skulle de ju tro att nån hade dött, det är ju helt sjukt när man tänker på det.
Vi befinner oss i så många olika situationer med olika människor varje dag utan att utnyttja dessa situationer socialt. Man lever bara en gång och vi svenskar skulle kunna lära känna så otroligt många fler intressanta människor eller åtminstone förgylla vår vardag genom att fördriva tiden på ett betydligt roligare sätt om vi bara pratade med varandra. Varför är det så svårt?