Om smoothies och dumburkar
Jag älskar soliga söndagar. Soliga, roliga, utan åtaganden. Min söndag var mest deppig. Ingen särskild anledning. Vädret, kanske. Hade inte alls någon lust att städa förrådet eller sätta surdeg som jag planerat. Somnade ett tag på eftermiddagen och missade en filmvisning. Suck. Men vissa dagar måste väl få vara sådana också.
Imorse gick det trögt att stiga upp men jag gjorde det till slut. Tog ett tidigt tåg till vår vackra huvudstad och strosade runt. Mest i Beyond Retro-butiker, handlade några fina saker för presentkort jag fick i julklapp. Blev lite hungrig och köpte ett hutlöst dyrt mellanmål på Urban Deli. Men det kanske det kunde få vara värt, den här gången. En valnötsbulle och en apelsin-avokado-kiwi-mynta-smoothie. Det smakade bra i solskenet.
Kvällen avslutades med En unge i minuten och ett telefonsamtal med Anna-Maja. Jag gillar att tillbringa söndag- och måndagkvällarna i sängen framför tv:n, har jag upptäckt. Ägnade knappt min tv någon uppmärksamhet alls förut men gör det mer och mer, speciellt alla roliga matlagningsprogram. När det handlar om något annat, typ Solsidan, Wallander-filmer eller förlossningskliniker, får tv-tittandet gärna epitet som "svennesöndag", för att rättfärdiga på något sätt. Småpretentiösa later har vi alla.
Tiramisu med vitvinspäron
Temat i Månadens sötsak den här månaden är frukt! Jag kom att tänka på en frukttiramisu jag gjort flera gånger, där man lägger savoiardikexen i koncentrerad hallonsaft istället för kaffe och marsalavin och varvar kex och mascarponekräm med björnbär och hallon. Underbart gott blir det men den här gången ville jag låta kreativiteten flöda och göra något eget. Resultatet blev en tiramisu på hembakad sockerkaka och en päronkompott med vitt vin och ingefära. Testa den här, solen kommer att skina lite starkare då.
Jag började med att baka en sockerkaka som jag smaksatte med lite torkad ingefära. Vilket recept som helst går bra, det jag använde kommer jag inte bidra med eftersom kakan vägrade bli klar när den väl stod i ugnen. Efter de 30 minuterna på 175 grader var den fortfarande bara smet inuti så jag lät den stå en timme extra på ca 125 grader för att långsamt stelna inuti utan att bränna de yttre delarna. God och saftig men tidskrävande!
Till päronkompotten skar jag några päron i bitar efter tycke och smak, fem eller sex stycken tror jag det var. Jag la dem i en kastrull och kokade upp tillsammans med saften från en halv citron och ungefär 3/4 dl socker. Efter en stund hällde jag i en skvätt vitt vin och hackade i en bit syltad ingefära. Koka tills päronbitarna är lagom mjuka och låt svalna.
När det var dags att sätta ihop tiramisun skar jag bitar av sockerkakan, lade dem i en form och skedade över lagen från min päronkompott. Medan kakan låg och sög åt sig de härliga smakerna vispade jag ihop mascarponekrämen. Till det behöver du 2 ägg, 1 dl socker och 250 gram mascarpone.
Börja med att separera gulor och vitor. Vispa vitorna till ett fast skum (ni vet, vända-skålen-upp-och-ner-testet) och vispa gulorna tillsammans med sockret. Blanda i mascarponen och vänd till sist ner äggviteskummet.
Varva mascarponekräm, sockerkaka och päron i dricksglas eller vad du nu har hemma. Jag använde som ni ser gamla sillburkar, jag tycker de är så vackra! Jag avslutade med lite malen kardemumma på toppen och jag kan tänka mig att det blir ännu godare om man strör lite kardemumma på varje mascarponelager!
En variant av denna svängde jag ihop strax efteråt eftersom jag hade både sockerkaka, päron och mascarponekräm över: jag stekte helt enkelt päronbitar och valnötter i smör, farinsocker och kardemumma, härligt karamelliserat blev det. Jag rostade skivor av sockerkakan, lade på den karamelliserade päronblandningen och en klick mascarponekräm. Prova gärna du med! (Får du stekta päron över kan jag tala om att de är barnsligt goda att ha på gröten morgonen efter).
Ännu bättre blev denna kreativa fredagseftermiddag tack vare min eminenta smakpanel bestående av Anna-Maja, Gustaf och Anders. Vi skålade i vitt vin och rosa skumpa, firade goda nyheter, våren, livet och avslutade kvällen med att se en film på KinoRurik, den ryska filmfestivalen som just nu pågår i Uppsala och Stockholm.
Även idag skiner solen och jag ska dansa afrikansk dans. Ha en trevlig lördag!
Det är redan ljust
Medan jag drar iväg och skriver fonetiktenta kanske någon av er hinner vakna till liv och berätta för mig hur man skapar mellanrum mellan styckena i de här inläggen? Allt klumpar ju bara ihop sig. Som tack för hjälpen bjuder jag på en bild på min fina äggkopp som jag hittade i en antikaffär i förrgår. Tidigare ska den ha tillhört en dam som samlade på äggkoppar och hade flera hundra stycken.
Middagstips!
Jag älskar plockmat och inspirerad av Jamie Oliver plockade jag ihop gårdagens middag. Det blev en vacker tallrik med rester från helgen tillsammans med skåpfynd i form av grönsaker i olika former med spännande smaksättningar.
.
.Resterna bestod av en bolognese jag lagade i helgen, mest för att bli av med en halv flaska rödvin jag inte orkade dricka upp (mest för att det var lite för vattnigt att njuta av som vin, där ser man att det inte lönar sig att försöka lyxa till det med ett vin som inte står på "upp till 69 kr"-hyllan). Recept kommer nedan!
Under dagen hade jag kokat en stor kastrull gula ärter och dem blev det hummus av! Gula ärter rekommenderas starkt, de är dessutom betydligt billigare än kikärtor.
Jamie Oliver-inspirationen tog sig starkast uttryck i den fantastiska morotssalladen! Jag rev en morot och blandade med en bit fint hackad ingefära och dito röd chili. I med torkad koriander, pressad citron, flingsalt, rostade pumpakärnor, russin och en skvätt olivolja. Underbart smakade det.
Jag rörde ihop en vinägrett och lät en hackad tomat stå och gotta till sig i den. Jag la upp alltsammans på en tallrik tillsammans med lite färsk spenat, klippte över ärtskott, strödde över spiskummin och till sist lite olivolja. Som bestick använde jag mestadels en bit hällbröd, ett lite lagomt och väldigt gott alternativ när man vill ha en lyxigare kontrast mot det vanliga storpacket Wasaknäcke.
Så här gjorde jag min bolognese (ett ord jag använder enbart för att det låter tjusigare och lite mindre svennigt än 'köttfärssås', är medveten om att det här inte är en äkta bolognese (dock inte svenne-köttfärssås heller).
Ingredienser:
Torkad Karljohan-svamp
Gul lök
Vitlök
Morötter
Champinjoner
Olivolja
Smör
400 färs (den här gången från en KRAV-märkt ko men andra djur eller växter går lika bra)
Salt och svartpeppar
En burk körsbärstomater
En halv köttbuljongtärning
Rött vin
Oregano, basilika och timjan
Jag började med att lägga den torkade svampen i blöt. Sedan hackade jag grönsakerna i lagom stora bitar och fräste dem en stund i olivolja. Jag hällde upp dem i en skål, klickade i lite smör i pannan och fräste nötfärsen, saltade och pepprade. Därefter hade jag i de frästa grönsakerna igen, kramade ur den blötlagda svampen, hackade den och lade den i pannan. Hällde på min burk tomater, köttbuljongtärningen och en slev av det härliga blötläggningsvattnet från svampen. Lät det stå och puttra en stund. Kryddade med de torkade örterna och hällde på en ganska stor skvätt vin. Det fick stå och puttra en stund till och sedan var det klart, gott som tusan också.
Om frukost
Ni äter väl frukost? Jag älskar att äta frukost. Tanken på att få mat är det enda som får upp mig ur sängen på morgnarna. Och lite kämpigt är det ju, eftersom jag stiger upp säkert en timme tidigare än nödvändigt för att kunna laga och äta frukost i lugn och ro, långsamt sippa på en balja kokhett te och gärna hinna med en kanna kaffe efteråt.
En fluga inom bloggvärlden är ju att blogga om sina frukostar. Det här är en bedårande söt frukostblogg som jag tittar in hos ibland. Även här kan man få inspiration.
Min strävan är givetvis att kunna inspirera precis lika mycket men här har vi problemed med bilder igen. Nu är det inte längre kameran som är problemet, utan mitt sätt att äta frukost. Även om jag lägger ner en timme på att äta frukost så är effektivitet fortfarande mitt ledord på morgnarna. Jag börjar med att göra i ordning en kopp te, kokar ett ägg medan jag äter gröt/yoghurt/fil, äter ägget, gör en macka, dricker teet som precis hunnit få dricktemperatur. Det ska ju till en himla massa tankeverksamhet på fastande mage ifall man väntar på att allt ska bli klart, skalar ägget och tar en tugga av det för att få med den snygga, givetvis perfekt skryt-krämiga gulan på bild.
Har inte riktigt den rutinen. Jag tror mig ha idéer om att gröten/yoghurten/smörgåsen/ägget inte smakar lika bra ifall det inte är precis nygjort. Är dessutom inte uppväxt med frukostar uppdukade på köksbordet utan har haft som rutin att plocka fram det jag vill ha ur kylskåpet, göra i ordning allt på köksbänken och sedan sätta mig till bords. Oftast ensam dessutom (inte för att det gör någonting, morgontidningen och radion är utmärkta frukostsällskap).
Men även frukost äter man med ögonen. Idag åt jag, ur en vacker vit temugg, yoghurt med hallon, tärnat äpple, hasselnötter och solrosfrön. En bit hällbröd (fantastiskt gott och vackert) med färskost och ärtskott, till sist det perfekt kokta ägget, en kopp te och nu en kanna kaffe. Men tänk om jag gjort allting klart samtidigt och fotograferat med ett av mina tjusiga underlägg som bakgrund? För att göra frukosten precis lika viktig som allting annat. Att sitta ner i lugn och ro, vilket jag i alla år inbillat mig att jag gör men nu blivit en sanning att ifrågasätta.
Projekt: frukostro (med snygga bilder på köpet).
En lyxig detalj på en snöig fredag
Vet ni vad som är lyx? Det är tid att kunna värma sin mat i ugn istället för i micro. Det blir en enorm skillnad som jag tyvärr har svårt att sätta ord på. Men microvärme känns som en vattnig, kemisk attackvärme som försvinner efter några minuter. I ugnen får maten behålla sin smak och konsistens och värmen är rund och mjuk och har fått leta sig in genom maten långsamt.
Tyvärr har jag använt min micro alldeles för ofta. Nästan varje morgon faktiskt, när jag väljer att äta gröt till frukost. Tro det eller ej, jag fullkomligt älskar konsistensen på havregrynsgröt och de få morgnar då jag faktiskt tagit mig tid att laga gröten på spisen blir jag alldeles lycklig av hur mycket godare det faktiskt kan bli. Men så är jag ju lat och får lite ångest av tanken på att behöva diska en kastrull extra om dagen. Notera att jag har diskmaskin. Precis. Så lat är jag.
Idag värmde jag min lunch i ugnen. Exakt samma komposition som gårdagens middag men idag vitlöksfräste jag spenat till och hackade valnötter och strödde över. Mycket kärlek. Tänk på det. Mat utan kärlek smakar inte lika bra. Speciellt inte om den kommer från micron.
Halv åtta hos mig
Ikväll tog jag ingen bild på min middag men den kickade tillräckligt mycket ass för att tillägnas ett inlägg. Alla borde göra det här, för enklare blir det knappast.
Skiva potatisar (oskalade (eftersom vi älskar smak och näring, avskyr att kasta mat och är ganska så inte dumma i huvudet)) i 2-3 cm tjocka skivor och morötter i stavar. Lägg i en form, häll på flingsalt, svartpeppar, timjan, spiskummin och olivolja (vi snålar inte på någonting), blanda runt så allt blir täckt och ställ in i ugnen på 200-225 grader celsius i 30-45 minuter. Klart är det när provstickan går igenom lätt och rotfrukterna är lite mysigt brända i kanterna.
Servera med en klick majonäs, lite av min hemgjorda tomat- och citrongräsmarmelad (hö hö) och en kall öl. Ett avsnitt av Halv åtta hos mig är inte helt fel. Smaklig måltid!
Frukostlängtan
Nu ska här snart bli surdeg. Sen blir det bröd. Gärna med en bit kittost och hemmagjord marmelad, till sommaren ska jag göra rabarber-vitvin-vanilj. Kanske ingefära också.
Om att äta med ögonen
Behärskade jag konsten att fota skulle jag kanske börja matblogga. Jag skriver nog en del om mat men ingen kommer komma ihåg det. En matblogg utan bilder är ju rätt värdelös. Kameran har helt enkelt aldrig varit en del av min vardag. Det var länge sedan, i så fall. Jag har massor av bilder från den hösten jag fick kameran. Tog ego-bilder under håltimmarna i skolan, knäppte av några bilder när jag gick på fest. Har dokumenterat resor till Berlin, Rom, St Petersburg och Moskva, mina nio månader i Paris.
Senast kameran åkte fram var på nyår och tre ynka bilder blev det. Fullkomligt ointressanta, dessutom. Kameran är nog inte en naturlig förlängning av min hand, eller hur jag ska säga. Det ter sig för mig som ett enormt projekt att plocka fram kameran vid varje måltid. Men om den bara ligger framme då? Och slänga ihop en liten text ska väl inte vara så svårt; jag, som är allt annat än en pratkvarn, kan prata i timmar om mat. Jag borde ju kunna skriva om det också. Peppa mig!
