Ja, det gör ont
Det är fruktansvärt synd om mig idag. Så synd att jag inte ens orkar noja över anledningen till mitt bedrövliga tillstånd. Jag googlar självfallet mina symptom, försöker ställa diagnos på mig själv. Men snart kanske jag måste gå till farbror doktorn och sluta vara så där "kan-själv"-ig. Men inte nu. Mina sökningar på spänningshuvudvärk feber illamående gav mig en massa info om hjärnhinneinflammation och annat mysigt. Men jag orkar inte. Jag har nojat hela mitt liv. Så nu har jag tagit med mig tänkbara nödvändigheter till sängen, släckt alla lampor och planerar att ligga kvar här länge. Avbokade ett möte på banken. Karin Boye och introduktionsboken i lingvistik får göra mig sällskap fram till ikväll. Då kommer jag sluta bry mig. Då ska vi fira Gustaf. Stannade ju för tusan uppe halva natten för att baka tårta. Det kan man inte bara kasta bort för lite spänningshuvudvärk feber illamående. Födelsedagsbarnet svarar för övrigt inte i telefonen. Anna-Maja är i skolan. Mamma svarar inte, pappa svarar inte. Jag vill ju bara ha någon som tycker synd om mig.
Vakenhet
Jag inleder året med sömnlösa nätter. Det gör jag alltid. Jag vänder inte på dygnet, jag vill bara absolut inte gå och lägga mig. Varje år är det så här. I år är jag sjukt rastlös. Jag vet att jag är inne på slutspurten av de senaste 16 månaderna och att snart börjar något nytt. Jag beter mig inte som vanligt. Kan inte sitta still, börjar spontanstäda, ibland mitt i natten, lyssnar på hög musik, drömmer och skrattar, har en enda lång förfest i min ensamhet. Och jag mår bra av det.
