Kaffekoppen
Stockholm är litet. Under de timmar jag varit ute idag har jag fått syn på:
- tre Franskamänniskor
- Big Brother-Elita
- en av mina gamla engelskalärare
- en snubbe som jag kände igen asmycket men verkligen inte kan placera
- Ebba som jag var på skrivarläger med 2003
Stockholm är litet. Men vackert. Alldeles mörkt med massor av ljus. Men brukar det verkligen vara så lite folk ute? På tal om folk. Jag njöt av att promenera hela vägen hem från Gamla Stan men kunde inte göra mig riktigt hemmastadd. I Paris skapade jag, på grund av språkhindret, en distans mellan mig och alla andra människor, såg dem som om från en annan värld. Det har jag tagit med mig till Stockholm. Och även nu är språket ett hinder. Jag tänker på franska och kommer på mig själv med att yttra små artighetsfraser på franska hela tiden. Men franskan är ju långt ifrån flytande. Samtidigt är Anna och Ossian nästan de enda personerna jag verkligen pratat med de senaste månaderna och med ett så intensivt liv tillsammans 24/7 utvecklar man ett eget sätt att kommunicera. Nu när jag är i Sverige märker jag att jag faktiskt inte alltid förstår vad de säger i radio och tv, jag skulle behöva be dem ta om det lite långsammare. Jag behöver helt enkelt träffa fler människor, både svenska och franska.
Och tyskar, typ världens sötaste Laura. Målet var Chokladkoppen men att få plats där är ett av undantagen från devisen "Ingenting är omöjligt". Så det blev Kaffekoppen vägg i vägg istället. Ganska smaklös chailatte men underbara kanelbullar. Sen promenerade jag som sagt hem genom stan. Jag gilar kylan i Stockholm, den är mer uthärdlig än den i Paris även om temperaturen här är lägre.
Nu är jag hungrig. Tror jag måste ta mig nån förrätt i form av en skål yoghurt för det kommer dröja innan mamma/Stefan börjar laga mat. Och bjuds det på lagad mat med fler än två ingredienser så äter man av den, för det är ett privilegium, har jag insett.
- tre Franskamänniskor
- Big Brother-Elita
- en av mina gamla engelskalärare
- en snubbe som jag kände igen asmycket men verkligen inte kan placera
- Ebba som jag var på skrivarläger med 2003
Stockholm är litet. Men vackert. Alldeles mörkt med massor av ljus. Men brukar det verkligen vara så lite folk ute? På tal om folk. Jag njöt av att promenera hela vägen hem från Gamla Stan men kunde inte göra mig riktigt hemmastadd. I Paris skapade jag, på grund av språkhindret, en distans mellan mig och alla andra människor, såg dem som om från en annan värld. Det har jag tagit med mig till Stockholm. Och även nu är språket ett hinder. Jag tänker på franska och kommer på mig själv med att yttra små artighetsfraser på franska hela tiden. Men franskan är ju långt ifrån flytande. Samtidigt är Anna och Ossian nästan de enda personerna jag verkligen pratat med de senaste månaderna och med ett så intensivt liv tillsammans 24/7 utvecklar man ett eget sätt att kommunicera. Nu när jag är i Sverige märker jag att jag faktiskt inte alltid förstår vad de säger i radio och tv, jag skulle behöva be dem ta om det lite långsammare. Jag behöver helt enkelt träffa fler människor, både svenska och franska.
Och tyskar, typ världens sötaste Laura. Målet var Chokladkoppen men att få plats där är ett av undantagen från devisen "Ingenting är omöjligt". Så det blev Kaffekoppen vägg i vägg istället. Ganska smaklös chailatte men underbara kanelbullar. Sen promenerade jag som sagt hem genom stan. Jag gilar kylan i Stockholm, den är mer uthärdlig än den i Paris även om temperaturen här är lägre.
Nu är jag hungrig. Tror jag måste ta mig nån förrätt i form av en skål yoghurt för det kommer dröja innan mamma/Stefan börjar laga mat. Och bjuds det på lagad mat med fler än två ingredienser så äter man av den, för det är ett privilegium, har jag insett.
Kommentarer
Trackback
