socker&kärlek.

Jag tänker väldigt mycket. Extremt mycket, hela tiden. Ofta resulterar det i rätt bra grejer. Eftersom jag inte är någon pratkvarn blir det väldigt mycket tid över till att tänka och jag tror det har gjort mig självständig.
Det är just det där med att jag inte pratar så mycket. Vet inte varför. Det är inte bara bland nya människor, jag kan vara knäpptyst när jag är med folk jag känt hela livet, jag klarar helt enkelt inte av sällskap på mer än typ tre personer.
Ber någon mig om nina åsikter eller tankar om nånting blir det oftast nåt i stil med "jag vet inte" eller så är jag bara tyst. Jag tänker alldeles för mycket på vad andra människor ska tycka om det jag tycker och säger så jag undviker det helt enkelt. Så fort jag ska säga det tar det bara stopp även om det finns där. Mina tankar når sällan fram till andra människor och det gör att jag inte får ut det jag skulle kunna få ut av olika situationer. Människor lär inte känna mig. Jag lämnar liksom inga spår eter mig.